Pimpelfiske är vinterns stora sportfiskeäventyr – ett aktivt, rörligt och förvånansvärt spännande sätt att fiska när sjöarna ligger under is. Du borrar ett hål, sänker ner ett litet bete och får det att dansa precis framför nosen på fisken. Enkelheten och närheten till fisken gör pimpelfisket beroendeframkallande, och tröskeln för att komma igång är låg.
Samtidigt är det ett fiske som ställer krav. Utrustningen är liten och känslig, presentationen finkänslig – och framför allt sker allt ute på isen, där säkerheten alltid går först. En fin fångstdag är aldrig värd risken att gå genom svag is.
I den här guiden går vi igenom vad pimpelfiske är, vilken utrustning du behöver, hur du fiskar steg för steg, var du hittar fisken – och den issäkerhet som är helt avgörande innan du sätter foten på isen.
Vad är pimpelfiske?
Pimpelfiske innebär att du fiskar vertikalt genom ett upptaget hål i isen. Betet – en pirk eller en liten mormyska – sänks ner till rätt djup och sätts i rörelse med små, rytmiska ryck i spöspetsen. Rörelsen får betet att pimpla, alltså fladdra och sjunka i en lockande gång som imiterar ett litet byte.
Till skillnad från sommarens kastfiske står du still över fisken. Därför blir hålets placering och betets rörelse desto viktigare. Pimpelfiske är också ett utpräglat rörligt fiske: hittar du inte fisk borrar du nya hål och flyttar tills du gör det. En pimpelfiskare kan lätt ta upp tjugo–trettio hål under en dag för att hitta stimmen.
De vanligaste arterna är abborre, sik och röding, men även gädda, lake och mört tas på pimpel. Vill du specialisera dig hittar du fördjupning i våra artguider om att fiska abborre, fiska sik och fiska röding.
Utrustning för pimpelfiske
Pimpelutrustningen är nätt och billig jämfört med annat sportfiske – men den ska vara rätt avstämd, eftersom betena är små och huggen ofta försiktiga.
Pimpelspö
Ett pimpelspö är kort, oftast 20–50 cm, med en fjädrande spets som registrerar de minsta hugg. Många spön har inbyggd rulle eller enkel linhållare. Till abborre och sik räcker ett lätt spö med en känslig glasfiber- eller kolfiberspets, medan grövre röding- och gäddpimpel kräver ett kraftigare spö med mer ryggrad. En bra spröjtapp (huggindikator eller pinnvippa) hjälper dig se de allra försiktigaste huggen.
Pirk och mormyska
Två betestyper dominerar. Pirken är ett avlångt metallbete som fladdrar när det sjunker – effektivt för abborre, sik och röding, och i större storlekar även för gädda och lake. Mormyskan är ett litet, tungt droppformat bete som fiskas med eller utan agn, och som är oöverträffad på försiktig fisk som småabborre och mört. Agna gärna med maggot (fluglarv), en bit mask eller ett par mört. På vissa vatten hugger fisken bäst på ren metall, på andra krävs agn – ha båda varianterna med dig.
Lina och terminaltackel
Fiska med tunn monofilamentlina, 0,12–0,18 mm, som är smidig i kylan och inte skrämmer i klart vintervatten. Grövre gädd- och rödingpimpel kan kräva upp mot 0,20–0,25 mm. Knyt betet direkt med en pålitlig knut som palomarknuten eller uniknuten. En liten lekande (svirvel) en bit upp på linan minskar lintrassel när pirken snurrar.
Isborr och kringutrustning
En isborr är obligatorisk – handborr med vassa skär går utmärkt på normal is, medan tjock sen-vinteris går snabbare med motor- eller batteriborr. Ta med en isskopa för att ösa slask ur hålet, varm och vindtät klädsel, pimpelpall eller pulka att sitta på, och något att förvara fångst och tillbehör i. En bra fiskelåda eller fiskeväska håller pirkar, mormyskor och agn ordnat i kylan.
Så gör du steg för steg
- Kontrollera isen först. Borra en provkoll nära land och mät kärnistjockleken innan du går ut (se issäkerheten nedan). Gå aldrig ut på tveksam is.
- Borra ett hål och ös rent från isslask med skopan.
- Sänk ner betet och låt det gå ända till botten. Räkna sekunderna på vägen ner så vet du ungefär hur djupt det är.
- Bestäm fiskedjupet. Abborre står ofta nära botten, medan sik och röding gärna jagar en bit upp i vattnet. Prova olika nivåer.
- Pimpla. Lyft spöspetsen i korta, rytmiska ryck så att betet fladdrar uppåt och sjunker tillbaka. Lägg in pauser – huggen kommer nästan alltid när betet står stilla eller precis börjar sjunka.
- Var beredd på lätta hugg. Ofta känns bara en liten tyngd eller att spröjtappen slutar röra sig. Mothugg direkt.
- Flytta om det är dött. Får du inget på tio–femton minuter, borra ett nytt hål och sök upp fisken. Rörligheten är nyckeln.
Bästa förhållandena och platserna
Fisken samlas i strukturer även på vintern. Leta efter kanter där grunt möter djupt, uddar, undervattensplatåer, stenrösen och vasskanter. Abborren står gärna i stim på 2–6 meter längs sådana kanter, medan sik och röding ofta går djupare och mer rörligt över öppna djuphålor.
Ljuset spelar roll: gryning och skymning är klassiska huggtider, och mulet väder ger ofta jämnare fiske än gnistrande sol. Tidig och sen vinter, när fisken är aktiv, brukar slå det kalla midvinterdvala-fisket. Ha alltid koll på hur isen förändras under dagen – vårsol kan snabbt försvaga den.
Issäkerhet – läs detta innan du går ut
Pimpelfiske sker på is, och isen kräver respekt. Följ dessa punkter varje gång – utan undantag:
- Minst 10 cm blank kärnis krävs för att en person ska kunna gå ut. Kärnis är den svarta, genomskinliga stålisen – snöis och grå, porös vinteris bär betydligt sämre och räknas inte fullt ut.
- Isen bär ojämnt. Vid inlopp, utlopp, sund, vass, bryggor, bommar och strömställen kan isen vara tunn även när den är tjock intill. Undvik dessa punkter.
- Ha alltid ispik. Peta i isen framför dig medan du går – går piken igenom på ett slag är isen för svag. Vänd om.
- Bär isdubbar runt halsen, utanpå kläderna. Går du i är de din enda chans att ta dig upp igen.
- Ha med kastlina och en flytande, vindtät säck eller ryggsäck som ger extra flytkraft.
- Fiska aldrig ensam på osäker is. Håll avstånd till varandra när ni går ut, så att inte flera hamnar i vaken samtidigt.
- Berätta var du är och när du väntas hem. Ta med laddad telefon i vattentätt fodral.
- Är du osäker – gå inte ut. Ingen fisk är värd risken. Tidig och sen säsong, efter mildväder eller snabbt väderomslag är isen som mest opålitlig.
Snabba tips
- Borra flera hål på en gång och fiska av dem i tur och ordning – då slipper du skrämma fisken med ny borrning hela tiden.
- Låt betet stå stilla några sekunder efter varje ryckserie; huggen kommer oftast i pausen.
- Prova hela vattenpelaren – står inte abborren vid botten kan siken jaga högt upp.
- Håll hålet fritt från isslask så att linan löper rent och du ser huggen tydligt.
- Byt mellan pirk och mormyska tills du hittar vad fisken vill ha just idag – och testa både med och utan agn.
- Klä dig varmt och vindtätt, med extra vantar; kalla, stela händer förstör både fiske och omdöme.
Vanliga misstag
- Att chansa på isen. Det farligaste misstaget av alla. Mät kärnisen, ta med säkerhetsutrustning och gå aldrig ut på tveksam is.
- Att sitta kvar på ett dött hål. Pimpelfiskets styrka är rörligheten. Får du inget – flytta och borra nytt.
- För grov lina och för stora beten. Vinterfisken är ofta försiktig. Fina linor och små beten ger fler hugg.
- Att missa de lätta huggen. Använd en känslig spröjtapp och mothugg vid minsta tyngd eller rörelse i spetsen.
- Slarviga knutar i kylan. Kalla fingrar knyter dåligt. Öva in palomarknuten så du kan den även med stela händer.
